Uppdaterad / Publicerad på Nyhetsskrift :
Festfolksamling och trängsel hör midsommar till – i vanliga fall. Årets firande blir en försmak av hur väl svenskarna följer rekommendationerna i sommar. Vi är på väg mot ett splittrat Sverige, där de som lyder försöker få regelbrytarna att skämmas. Men hur effektivt är egentligen skuldbeläggande som verktyg?
”Är ni riktigt jävla dumma i huvudet. Tänk lite längre än en jävla fest.”
”Det brinner i huvudet på mig, tappar verkligen hoppet om mänskligheten.”
”Arroganta små skitar som sprider smitta som dödar deras mor- och farföräldrar.”
Att hitta ilska i kommentarfält och sociala medier under coronakrisen är enkelt. I inlägg om demonstrationer, folksamlingar, studentfester och trånga uteserveringar dyker de upp – personerna som är förbannade på alla som tycks bryta mot myndigheternas rekommendationer. Ofta pekas på dessa avsteg som en anledning till att Sverige nu har flera tusen avlidna i covid-19.
Skambeläggandet av andra är återkommande under pandemin, såväl i Sverige som internationellt. Under hashtaggen #covidiot samlas inlägg, bilder och videoklipp om personer och grupper som inte följer allmänna råd. Det är en brokig mix av innehåll, men målet är tydligt: genom skuld och skam ska människor bli rädda för att göra fel, och i stället bete sig som andra anser vara rätt.
Men får den här typen av skambeläggande den effekt som avsändaren önskar sig? Oftast inte, menar beteendeekonomen Erik Angner, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Om man ska få riktigt många att följa en nyskapad norm är det inte effektivt att visa ilska mot dem som bryter mot den, säger han. Det som kan ge bred och långsiktig effekt är i stället att få människor att vilja följa normen.
– Det här är viktigt att understryka: skambeläggande eller hårda statliga regler är inte de mest effektiva verktygen. Normer är villkorade. Människor vill följa dem – men bara om många andra också följer dem, säger Erik Angner.
Han lägger till två faktorer på listan över vad som krävs för att normen ska bli allmängods: det måste finnas en övertygelse hos individen att andra förväntar sig att man ska följa normen. Dessutom måste den vara enkel att följa, lätt att förstå och ha tagits fram på legitim, evidensbaserad grund.
De svenska coronarekommendationerna medför förvisso viss tolkningsfrihet (vad betyder det att ”resenärer ska hålla avstånd”, till exempel?) men vill man som individ förändra någon annans syn på rådet så är det inte skam som kommer att ha effekt, menar Angner.
– Man kan i stället signalera att man förväntar sig att folk ska följa normen: På ett artigt sätt påpeka varför normen finns, att den är viktig och att jag förväntar mig att andra följer den. Den sortens insats är det mest effektiva vi kan göra, säger Erik Angner.
För ett par veckor sedan såg semesterresorna ut att bli sommarens stora splittrande fråga i Sverige. Då, när avrådan från icke nödvändiga resor låg kvar, kunde man i de gotländska lokaltidningarnas kommentarfält läsa meningar som: ”Att ni har så svårt att fatta: STANNA HEMMA! Varför äventyra andras hälsa?” och ”Man stannar tamejfan hemma och är inte självisk och åker färjan fram och tillbaks för ’man vill’”.
Nu, när resor är tillåtna, framstår i stället synen på folksamlingar som den tydliga stridsfrågan. I Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer för sommaren ingår ”inget festande” – ”man ska fortsatt avstå från fester, begravningar, bröllop och andra typer av kalas”.
Midsommarfirandet påminner nu mest om en svartklubbsfest.
I helgen stundar midsommar – en dag som brukar innebära stora sociala sammankomster, med fester och kollektiv dans. För att inte tala om all alkohol som brukar intas, och som kan få folk att släppa på hämningarna och strunta i, eller rentav glömma bort, att följa rekommendationerna.
En källa till DN verksam i Stockholms klubbliv berättar om flera midsommarfester i Stockholmsområdet som planeras ha ”långt fler än 50 personer” närvarande. För att undvika kritik utifrån och ett eventuellt ingripande från ordningsmakten diskuteras därför på förhand olika strategier: ingen får tala högt om planerna, var festen ska hållas och ingen får lägga upp bilder i sociala medier från den. Midsommarfirandet påminner nu mest om en svartklubbsfest.
Erik Angner tror att midsommarfirandet kommer att bli en försmak av svenskars förhållningssätt till restriktionerna i sommar. Han förväntar sig att det uppstår en viss press om att börja tänja på råden.
– Det blir svårt för den enskilde om många andra börjar bryta mot en norm. Då kan den lätt kollapsa. Man kanske är bjuden på en midsommarmiddag där värden sagt att man ska vara 12 personer, att man ska vara utomhus och hålla avstånd – men när man kommer dit är det 55 personer i stället, i en trång trädgård. Ska man då vända i dörren, ta med sig sin flaska vin och dricka den hemma själv? Det är nog många som trots allt stannar på festen då.
Torun Lindholm, professor i psykologi vid Stockholms universitet, tror också att midsommar kan bli en tidpunkt då polariseringen ökar mellan de som följer råden till punkt och pricka, och de som tar lättare på mantrat om att hålla avstånd och avstå stora sammankomster.
– Det finns redan en sådan polarisering, tycker jag mig se. Någon som var med på demonstrationen mot rasism här om dagen tyckte att det där med corona och hålla distans var ett uselt argument för att inte demonstrera, säger Torun Lindholm.
Hon tror, till skillnad från Erik Angner, att skambeläggande kan vara effektivt för att påverka folks beteende. Det kan, säger Lindholm, skapa en känsla som får människor att konformera och följa normer. I första hand för att människor behöver tillhöra gruppen – en grundläggande motivation för mänskligt agerande.
Starkast blir effekten om skambeläggandet görs av människor i den närmaste omgivningen, av dem som liknar dig och dina vänner och som du uppfattar som vettiga.
– Att avvika mycket från andra i den grupp man tillhör kan göra att folk ifrågasätter att man hör till och att man blir utesluten, säger Torun Lindholm.
Ett klassiskt exempel på hur handlingar skapar normer och förstärker ett beteende är ”krossade fönster”-teorin som tas upp i Malcolm Gladwells bok ”Den tändande gnistan” (2000). Teorin går ut på att synliga tecken på brott eller civil olydnad skapar en miljö som uppmuntrar till fler brott – ser man flera krossade fönster på en byggnad skapas beteendet att ”följa med” strömmen och själv krossa rutor eller på annat sätt förstärka beteendet. Studier publicerade i tidskriften Science bekräftar teorin och visar att ”en sorts olydnad, som graffiti eller nedskräpning, kan uppmuntra till andra; såsom stöld”.
Normen kan bli att man inte följer rekommendationerna om social distans.
Ett annat tillvägagångssätt än skambeläggande för att förändra beteenden är att helt enkelt visa hur man ska agera, menar Torun Lindholm. Hon tar ett exempel från Kalifornien, där det sedan länge finns restriktioner för vattenförbrukning. Där har studier visat att om man ser en eller två personer stänga av duschen medan de tvålar in sig så gör man själv samma sak.
– Men annars struntar folk i att stänga av duschen, säger Torun Lindholm, och tillägger att det är väldigt svårt att bryta mot en norm om många andra följer den:
– Grupptrycket är nästan som en fysisk kraft som pressar en. Om man någon gång själv upplevt att man varit den enda i en grupp som tycker annorlunda än alla andra i en viktig fråga, har man nog känt den kraften. Man är svettig och skakig efteråt, säger hon och fortsätter:
– Men om vi ser andra bryta mot en given norm är det mycket mindre motstånd mot att själv bryta den. Normen kan ju rentav bli att man inte följer rekommendationerna om social distans, och då kan det bli problematiskt att fortsätta följa dem.
Skambeläggandet under coronaepidemin har på senare tid ofta riktats mot unga människor, såsom studenter eller demonstranter. Huruvida unga faktiskt bryter mot rekommendationerna oftare än äldre är svårt att slå fast – men tydligt är åtminstone att det finns en stor åldersskillnad mellan hur unga och äldre ser på coronavirusets faror.
Det berättar Bi Puranen, docent och forskare vid Institutet för Framtidsstudier och generalsekreterare på World values survey. Hon arbetar just nu med en studie där Sverige deltar med 2.500 svarande, om människors inställning till covid-19.
– Där ser vi stora skillnader beroende på ålder och boendeort: 80 procent av personer under 30 år är inte oroliga för att drabbas av viruset. Samtidigt tror över hälften att de redan har haft det, särskilt i Stockholm. Bland de äldsta är oron däremot stor och färre tror att de har haft sjukdomen, säger Bi Puranen och tillägger:
– Risken är stor att det blir en klyfta mellan de oförsiktiga unga som inte oroar sig, och de äldre.
När Sverige valt strategi för att begränsa smittspridningen har det motiverats med att myndigheterna vill skapa uthållighet, att samhället ska stå pall länge under pandemin. Dessutom har många hävdat att den tillit svenskar hyser till myndigheter är förhållandevis hög, att vi följer de instruktioner vi blir ombedda att följa. Bi Puranen menar att det här stämmer i hög grad: samhällskontraktet mellan medborgare och myndigheter är starkt och följsamheten är god.
– Förbud skulle förmodligen ha gett en sämre följsamhet, särskilt hos de unga eftersom de under hela sin uppväxt fått inpräntat att tänka själva, ta ansvar och respektera andra, säger Bi Puranen.
Hugo Lindkvist
Kristofer Ahlström
Dagens Nyheter
Läs mer på dn.se/kultur-noje/
