Uppdaterad / Publicerad på Nyhetsskrift :
Debattartikel av jämställdhetsminister Åsa Lindhagen i Aftonbladet den 4 juni.
Rasismen finns inte bara i USA, den finns också i Sverige. Och den är ett gift som i sin mest extrema form berövar människor livet. Politiker måste ta ett större ansvar i kampen mot rasismen. Vi får aldrig någonsin vackla när det gäller alla människors lika värde.
Att rasismen är djupt rotad i det amerikanska samhället är ett faktum. Även om det gått ett halvt sekel sedan raslagarna försvann lever rasismen kvar i USA. Den visar sig från sin allra mörkaste sida i det övervåld som svarta personer utsätts för av polis och som i flera fall gått så långt att det varit dödligt.
Men det är inte enbart i USA som rasismen lever, den finns också här i Sverige. De rasistiska hatbrotten fortsätter att dominera hatbrottsstatistiken och utgjorde 70 % av de anmälda hatbrotten år 2018. Afrofobiska hatbrott var allra vanligast. Afrosvenskar utsätts också oftare för våld än övriga befolkningen enligt statistik från Brå (2017). Vidare diskrimineras afrosvenskar och andra utsatta grupper på både bostadsmarknaden och arbetsmarknaden. I Sverige behöver exempelvis afrosvenskar ha en forskarutbildning för att komma upp i samma inkomst som en person i övriga befolkningen med treårig utbildning efter gymnasiet, enligt en rapport från Länsstyrelsen i Stockholm och Uppsala universitet (2018). Och de är i högre grad arbetslösa eller hänvisade till låglönearbeten.
Det innebär fördelar att vara vit i både Sverige och USA. Det betyder inte att den som är vit nödvändigtvis har det lätt i livet, men vita personer utsätts inte för strukturell rasism. Rasismen innebär att vissa grupper, såsom etniska minoriteter och icke-vita, systematiskt diskrimineras medan de som tillhör majoritetssamhället gynnas. Utsatta grupper har sämre möjligheter att få jobb, en bostad, att utbilda sig eller få rätt vård. Det handlar ytterst om makt – vilken makt vi har att påverka våra egna liv och samhället omkring oss.
Om rasismen ska utrotas måste vi alla ta ansvar. Jag och många andra avskyr rasismen men det räcker inte. Vi har ett ansvar att ta ställning och aktivt säga ifrån, alliera oss och visa solidaritet, som så många människor nu gör på sociala medier. Den antirasistiska kampen kan inte utkämpas enbart av dem som utsätts, precis som jämställdhetskampen inte kan drivas av enbart kvinnor. Den måste utkämpas av alla oss som tror på människors lika värde. I fikarummet, i kommentarsfältet, i samtalet med grannen, på bussen till jobbet. Varhelst rasismen visar sig ska vi säga ifrån.
Ett särskilt tungt ansvar att bekämpa rasismen vilar på oss politiker. Regeringen har tagit fram en nationell plan mot rasism och hatbrott, där arbetet mot afrofobi, antiziganism, antisemitism, islamofobi, rasism mot samer och all annan form av rasism drivs på. I år har särskilda satsningar gjorts för att bland annat öka kunskapen om rasismen i samhället och öka medvetenheten hos olika yrkesgrupper. Vidare har Polisens arbete mot hatbrott förstärkts de senaste åren.
Vi politiker måste också ta ansvar för vår retorik och inte peka ut grupper av människor som problem och spä på polariseringen. Jag vet att det finns många som tycker att vi inte lyckas med detta i politiken. Jag vet att politiken kan göra bättre ifrån sig. För det måste vara glasklart från politikers sida att rasismen inte har någon plats i Sverige och världen. Här finns inte utrymme för några kompromisser.
Det finns bara en väg framåt och det är nolltolerans mot rasism. Kampen är inte över innan rasismen är utrotad.
